eelinthorsluund

Att vara 15 år är kanske inte alltid det lättaste man vart med om.

Kanske inte den lättaste tiden i sitt liv.

ALLT förändras och saker blir både jobbigare och lättare.

Man ville först bli stor och växa upp till en stor tjej, nu står man här och vill bara bli mindre igen.

Slippa de problem man har nu, man behöver inte alls tänka på allt vi tänker på i denna åldern.

Humöret går upp och ned hela tiden. Ena stunden är men världens lyckligaste och andra stunden mår man hur dåligt som helst och vill bara lägga sig ner och dö, slippa allting.

Allt just nu, skolan,familjen,kärleken och vänner. Hur mycket känslor finns det i de få ''kategorier''.

Skolan blir tuff, vi måste plugga mycket och vi måste se till att det går bra. Vi måste få bra betyg. Utan det är väl halva livet förstört. Familjen, man vet innerst inne där att familjen är det viktigaste man har men kan inte visa det... man kan inte uttrycka sina känslor lika lätt.Vi växer upp och våra intressen förändras automatiskt.

Med kärleken, allt kommer samtidigt. Allt som har med själva kärleken att göra börjar man tänka på.Alla blandade känslor kommer fram där.

Med vänner är det väl precis samma sak..Blandade känslor. Vi bråkar/tjaffsar och håller på vi allihopa. Vi skrattar och har den bästa tiden tillsammans och lever livet.Man förlorar vänner och får nya vänner.

Allt blir så konstigt i den här åldern, det blir så mycket att tänka på. Vi tänker på allt. Vi håller på att växa upp ordenkligt.

Om man kunde skulle jag vilja slippa det tunga tiderna i denna ålder. Försöka ta allt positivt, men det går ju tyvärr inte. Trots hur mycket man försöker att tänka på det bästa blir fel.

Vi klagar på en hel del. 

Vi klagar på vårt utseénde. Som vi egentligen inte borde, vi alla är fina på vårt egna sätt.

Vi klagar klagar klagar, är lata , vill sova länge , vill hänga med kompisar osv osv.

Jag tror vi alla i denna ålder har känt av något av detta. Jag tror inte jag är ensam.